Jag är född i Norrbottens inland med rötter i Tornedalen, mitt i kärlekens gränsland. Jag kämpar för och längtar efter att kunna föra samman min lesbiskhet med mitt norrbottniska blod - min längtan efter lesbiska sammanhang med min kärlek till glesbygden. Men jag är alldeles för queer för glesbygden, samtidigt som jag aldrig är tillräckligt queer för storstaden. Jag fastnar vid samma frågor varje gång jag försöker tänka mig en framtid. Är jag misslyckad om jag stannar? Vem sviker jag om jag lämnar?
Sanningen är att jag är lesbisk för Norrbotten. Det pirrar till varje gång jag tänker på allt hon är. På hennes vackra kontraster, hennes byar och städer, berg och älvar. På hur hon kämpar, outtröttlig genom gruvkriser och avfolkning. Hon får aldrig vila. Om jag fick ett myggbett för varje skola som läggs ner, för varje familj som flyttar, för varje extra minut det tar ambulansen att nå mina farföräldrar skulle jag vara täckt av bölder. Och varenda en skulle blöda. Nog för att fylla Sourvadammen till bristningsgränsen. Jag vill inte bli en del av utflyttningsstatistiken.
När jag var ung flyttade vi från en liten norrbottnisk stad till en något större på kusten, från släkt och vänner för att min förälder fick jobb, och för att jag och mitt syskon skulle ha möjlighet till högre utbildning utan att behöva flytta. Till en stad som skulle få en Prideparad när jag fyllde 15 år. Jag har aldrig lidit. Jag har alltid lidit. Jag kan inte med gott samvete hävda att Norrbotten är ett paradis för lesbiska. Machokulturen låser ut oss i kylan, i byarna sprids rykten snabbt. Jag har hintat till mina farföräldrar att jag är lesbisk i flera år, och jag vet inte om min mormor skulle vilja se mig igen om jag berättade. Den norrbottniska tystnaden är till min fördel, för ingen frågar, så inget blir sagt. Jag vågar kanske viska det till lingonbuskarna och anförtro det till min kusin i bastun när ångan stiger från min hud och jag är ren när världen vill få mig att känna mig smutsig. Men jag finner tröst i jag inte är den första lesbiska som har vandrat genom skogen och viskat till lingonriset.
Jag är uppfödd på älvvatten och surströmming, på meänkieli och bärplockning. Jag kände inte till någon som var lesbisk innan jag började gymnasiet. Men, jag behöver inte bli räddad. Jag behöver inte bli frälst. Min dialekt anses vara sexigast i Sverige och min härligt naiva lesbiskhet älskas i söder. Att jag orkar vara lesbisk i en machokultur beundras - varenda Prideparad vi lyckas med i Norrland hyllas. Men vår kamp är inte gullig, den är inte vacker. Vi har varit tvungna att kompromissa med så mycket för södra Sverige, för att våra resurser ska kunna fortsätta utnyttjas men samtidigt vara ett orört landskap att dra på skidresor till. När de åker hem står vi kvar, som ett misslyckat engångsligg. Ibland vill jag lyssna när någon säger att jag måste testa, att jag måste flytta för att överleva och för att få göra vad jag vill, men jag vill både överleva och stanna. Den här platsen är en del av mig, precis som min lesbiskhet är en del av mig. I sina olikheter betyder de trygghet, under min hud lever de tillsammans.
Jag vill leva i glesbygden. Jag vill leva lesbiskt. Jag vet inte hur jag ska kombinera de två riktigt än, men jag vet att en inte kan kompromissa med kärlek. Det är svårt att överleva som lesbisk i Norrbotten, men det är svårt att överleva överhuvudtaget i Norrbotten. Det är både en motstånds- och kärlekshandling att stanna i en landsände som har levt igenom kolonisering och förtryck. Det är både en motstånds- och kärlekshandling att fylla den här landsänden med lesbisk makt. Det här är min kärlekshandling till dig, Norrbotten, du som omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand. Att stanna. Att verka. Att leva. Att dö. Att älska. Här.