Kvinnoväsen

fullsizerender.jpg

Flyer för spelning med Kvinnoväsen.

Marie Hagberg berättar om det legendariska bandet Kvinnoväsen och den lesbiska musikscen som växte fram i Göteborg under mitten av 1970-talet.

▲▲▲

Anita (då Anna) Goldman, författare, uppväxt i Göteborg, boende i Stockholm, även i Israel, ledde en gatuteater i Göteborg kring 1976-77. Där fanns ett flertal lesbiska som också var med i Lesbisk Front och även verkade inom Kvinnocentrum, som arbetade för ett kvinnohus i Göteborg. Kvinnohuset startade först 1978 och låg vid Gamlestadstorget, det hade varit ett gammalt apotekshus förut. Kvinnohuset blev en mötesplats för kvinnor i kvinnorörelsen under den tiden, men även för lesbiska. Lesbisk Front hade en lokal i Masthugget, men Kvinnohuset blev mer och mer av en mötesplats. Lesbisk Front ändrade sedan sitt namn till Lesbiska feminister. 

Inom Lesbisk Front fanns tjejer som sjöng och spelade gitarr, bl.a. Marie Wallgren, Birgitta Tollan (då Larsson), Eva Gramnes, Mary Eisikovits och Brittmarie Brax, alltid kallad för Brittis. De hade alla gjort egna låtar men spelade också kvinnosånger sprungna ur feministrörelsen både från Sverige och Danmark. Några av dem hade gjort om texten till psalmen ”Blott en dag” till ”Blott ett bett”, en drift och en provokation mot manssamhället. De sjöng den i ett radioprogram 1974, radiolyssnarna blev upprörda och uppretade bl.a. upp Sven Stolpe, känd konservativ författare, som skrivit om Heliga Birgitta och förnekade även att Selma Lagerlöf var lesbisk.

Rockgruppen Häxfeber bildades 1976 i Göteborg ur Kvinnorörelsen och deras texter var tydligt feministiska. De bestod bl.a. av Birgitta Tollan (Larsson), men Birgitta lämnade Häxfeber 1977 för att istället starta ett uttalat och renodlat lesbiskt rockband, det första i Sverige och det blev Kvinnoväsen, där jag själv kom med. 

Kvinnoväsen spelade de flesta av stilar, rock, pop, punk men även akustiska visor, vi gjorde även om några visor till punk. Vårt band spelade mellan 1977 – 1982. Medlemmarna var Birgitta Tollan Larsson (gitarr, sång, låtskrivare), Eva Gramnes (gitarr, låtskrivare), Brittis Brax, (sång, låtskrivare), Marie Hagberg (gitarr, fiol, låtskrivare), Verena Jossi (bas), Berit Larsson (saxofon, flöjt), Gertrud Ohlsson (sång), Gunilla Holmberg (trummor), Lena Olsson (textförfattare, alltiallo). Annalena Ståhl var ytterligare en sångerska som kom in i gruppen. Hon var den enda som hade en professionell bakgrund som körsångerska till Björn Afzelius. Kajsa Anderholm (trummor) efterträdde Gunilla, Bobo Nilsson (bas) efterträdde Verena och sedan kom även Eva Warberg (bas), även hon en egen låtskrivare. 

Det började med att vi blev tillfrågade hösten 1977 av Nationalteatern och Med Reventberg att kompa henne på låten Mammarock ur albumet ”Kåldolmar och Kalsipper” på Kvinnokulturfestivalen som skulle ske på Gamla Riksdagshuset i Stockholm under tre dagar 21–23 oktober 1977. Själva låtens text var kanske inte signum för just oss, men det var kul och Med var nöjd med vårt ackompanjemang. Vi fick även spela några av våra egna låtar, bl.a. en som Birgitta Tollan (Larsson) skrivit ”Döda En Homo För Jesus”. Den handlade om Anita Bryants kampanj ”Save Our Children” i USA för att avskaffa de homosexuellas rättigheter i slutet på 1970-talet.

Kvinnokulturfestivalen var organiserad av Föreningen Kvinnokultur som hade bildats 1975 på initiativ av bl.a. Suzanne Osten, en "ideell och partipolitiskt obunden kulturförening, antiimperialistisk, antipatriarkal och antikommersiell". Festivalens syfte var att verka för att förbättra de kvinnliga kulturarbetarnas situation. Det bjöds på sång och instrumentalmusik, teater, satir och poesi. Under de tre dagar festivalen pågick medverkade 350 artister och funktionärer och den totala publiken uppgick till omkring 5 000. Någon sådan kvinnofestival har därefter aldrig uppstått. Samma behov verkar inte finnas idag, inte ens en hbtq-festival med bara hbtq-musikanter/artister.

Under de kommande åren spelade vi varje år på 8 mars Internationella Kvinnodagen i Göteborg, Det kunde vara på Studentkåren och på Sprängkullen som var proggens hemmascen eller på Kvinnohuset. Vi spelade även på många olika kvinnofestivaler och frigörelsefester, som det hette på den tiden, bl.a. på Münchenbryggeriet, i Rålambshovsparken, Kvinnohuset i Stockholm och Näckrosdammen och Slottsskogen i Göteborg. Utomhusfestivaler var alltid gratis på den tiden. Vid ett tillfälle spelade vi i Åbo i Finland och det blev succé eftersom vi också hade tonsatt dikten Violetta skymningar av Edith Södergran.

Birgitta gick efter ett år tillbaka till Häxfeber. Brittis blev nu vår största låtskrivare i fortsättningen. Hon blev vår första uttalade lesbiska rock- och vispoet i Sverige. Hennes yrke var bibliotekarie, men hon hade redan i början på 70-talet skrivit låtar och texter. Den första ”lesbiska schlagern” hon gjorde var Jag Är Kvinna, därefter kom Minnet Väcks, den kanske mest kända och älskade av Brittis alla låtar. Hennes populäraste låtar för Kvinnoväsen hette Generalisering, Vi Tar Natten Tillbaka, Ångesten Bankar, Lögnen, Illusionerna, Hellre Dör Jag Än Litar På Dig, Patriarkatet, Sociala Mörker och Höstkärlek. Brittis hade en glödande framtoning som passade rockens uttryck men även i visan, hon var temperamentsfull, men hon hade även humoristiska sidor. Hon gestaltade intensiva känslor av kärlekslängtan, lidelse, passion, utsatthet, förtvivlan, smärta, sorg och vrede. 

Hav och Tång, som skrevs av Birgitta Tollan tillsammans med Lena Olsson, var mer humoristisk och jag tonsatte Karin Boyes dikt I Rörelse med en ”Chuck Berry-variant”, som blev populär, men låte fick titeln Bryt Upp. Homofobilunk skrev jag också, men den var mer sorglig. Flera av oss tonsatte Violetta Skymningar, dikten av Edith Södergran, som blev uppskattad i Åbo, men på hemmaplan var det kvinnor som reagerade på textraden, ”mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå”. De upplevde det som manshat, istället för att se det som en poetisk stämningsbild. På 8 mars-fester var alla plakat med på scenen efter den tidigare demonstrationen på dagen. En av plakaten stod det ganska harmlösa budskapet ”Lesbisk kamp är kvinnokamp” som användes i flera år på 8 mars. En grupp av kvinnliga jazzmusiker hade svårt att uppträda efter oss en gång och ville att vi skulle att ta bort plakatet, annars skulle hela publiken tro att alla på scenen på lesbiska! Det fanns en ännu större homofobi på den tiden och vi kunde upplevas som provokativa fast vi ändå var väldigt ”snälla” jämfört med hur queerpunkscenen ser ut idag.

Jag hade jobbat tidigare i skivaffärer i Uppsala och i Göteborg, hade manliga husgudar som var gitarrister, få kvinnor var gitarrister, jag var en skivnörd, jag hade det mesta hemma i skivhyllan. Kvinnliga gitarrister var mycket ovanligt på den tiden och är än idag. Därför var det för mig extra upphetsande ögonblick när vi stod på scenen, körde rå gitarrock och öste på med våra lesbiska kärlekslåtar. Vi var två gitarrister, med Birgitta första året var vi tre. 

Vi var både känslofyllda och politiska, vi ville visa att vi lesbiska fanns, att lesbisk kärlek fanns och att kvinnor levde i ett patriarkat. Jag bodde i många olika slags kollektiv på den tiden, bl.a. ett där flertalet var lesbiska som Vallgatan 6, vi kallade det ”Wall Street nr 6”. Där rörde sig många lesbiska kulturarbetare som höll på med musik, film och var engagerade i olika politiska sammanhang som kvinno-, homo-, musik- och vänsterrörelsen. Proggrörelsen var till viss del präglad i Göteborg av KPML:r och de var ju skeptiska till homosexualitet, det var överklassdekadens. Frank Baude, deras ordförande på den tiden, sa att dåvarande VPK bestod av grönsaksvänstern och homofiler. Göteborg dominerades av skivbolaget Nacksving som distribuerade av skivdistributören Plattlangarna. Häxfeber gjorde ett album (MNW105P), en platta och en LP, som man sa på den tiden på MNW i Vaxholm, som idag ägs av Cosmos Music Group, sen 2009. 

Kvinnoväsen upplöstes kring julen 1982, vi hade några revivals på 90-talet och en i början 2000-talet med lite olika extramedlemmar, vilket var populärt. Låtarna har inte åldrats, texterna var och är ständigt aktuella. Några av oss fortsatte i bandet Bloody Mary och Mary Eisikovits från Häxfeber var låtskrivaren. Det utvecklades sedan till coverbandet Hjärter Dam, men där var jag inte med. I Hjärter Dam blev Christina Kjellsson ledande, hon var en ny stjärna, som senare gjorde solokarriär, har gjort många livespelningar och gett ut uppskattade skivor. Men det är en annan historia. 

Vi var en del av framförallt kvinnorörelsen samt homorörelsen, men tillhörde ändå "kan spela själv”- proggrörelsen och vi spelade på proggställen, men mest på kvinnofestivaler, kvinnohus eller 8 mars, så det fanns inte så mycket män i publiken vad jag kan komma ihåg. Vårt behov var att spela för andra kvinnor och framförallt för andra homosexuella, hbtq fanns inte då som begrepp, vi sökte aldrig mäns bekräftelse, vi var ganska separatistiska och det var väldigt skönt. Vi ville visa på vår kultur, lesbisk kultur.

fullsizerender_1.jpg

Eva Gramnes med gitarr.

fullsizerender_2.jpg

Gertrud Olsson framför mikrofonen. Foto av Eva Gramnes.

4.jpg

Spelning med Kvinnoväsen på Hagastämman.

2.jpg

Bild på Marie Hagberg fotograferat i Haga under mitten av 1970-talet.

Text av Marie Hagberg

▲▲▲

Valda delar av texten har tidigare publicerats både i RFSL Göteborgs tidning ”Kom In” 1999,  i samband med Brittmarie Braxs bortgång, och i katalogen ”Röster från musiklivet Göteborg 1955–2018”, i samband med utställningen Musiklivet Göteborg 1955–2018 på Göteborgs stadsmuseum.

 

 

Bild för Lesbiskt Arkiv
Lesbiskt arkiv samlar på bitar av den lesbiska historien, med målet att lägga ett pussel över lesbiskt liv, kamp och kärlek genom tiderna.