En liten guide till det queera i allmänhet och det lesbiska i synnerhet - Venedigbiennalen 2019

Vartannat år äger ett av världens största konstevent rum i Venedig och förutom den vanliga horden av turister fylls staden av konst-aficionados ifrån hela världen. Venedigbiennalen föddes år 1895, i den unga nationen Italiens anda av nationalism och nationalstatsbyggande. I parken Giardini (betyder trädgårdar/park på italienska) kom sedan tidens kolonialmakter att bygga sina egna konstpalats där tanken var att landets främsta konstnärer vartannat år skulle visa upp sina alster. Med tiden kom fler och fler länder att bygga sina egna ”paviljonger” samtidigt som det nationella paviljongtänkandet kom att ifrågasättas alltmer och bli en given utgångspunkt för olika typer av antinationalistiska konstprojekt genom åren.

Idag är biennalen uppdelad på två områden, Giardini, parken som rymmer de äldre nationella paviljongerna och en del av den curerade utställningen och Arsenale (ett gammalt hamnmagasin) som rymmer den andra delen av den curerade utställningen samt ett gäng nationella paviljonger som tillkommit under senare år. Utöver dessa två huvudplatser är staden full av så kallade ”kollaterala event”, vars upphovspersoner är allt ifrån konstskolor, nationella kulturinstitut och privata konstaktörer.

Som besökare idag tittar en alltså på de nationella paviljongerna, som oberoende curerats av de enskilda deltagande länderna, och på huvudutställningen som är curerad av en specifikt inbjuden curator som skapar en utställning kring ett valt tema. Årets curator heter Ralph Rugoff och årets tema May You Live In Interesting Times. Inget uttalat queert tema alltså, men tillräckligt luddigt för att rymma både allmänt queera och specifikt lesbiska verk. Specifikt för Rugoffs utställning är att alla inbjudna konstnärer visar ett verk både på Arsenale och i den så kallade Italienska/centrala paviljongen på Giardini-området.

Årets upplaga av biennalen (som är den 58:e i ordningen) är öppen mellan den 11 maj och 24 november 2019, och vill en få sig en djupdykning av vad som snurrar i den internationella konstvärlden är den definitivt värd ett besök.

För egen del drog jag på mig regnbågsfärgade glasögon och gick på span efter queera verk och lesbiskhet i alla dess former. Jag tog mig friheten att tolka frågan brett, och definierar verk som ”queera” i de fall då upphovspersonen själv anser sig vara queer eller HBTQIA+, då verket tydligt behandlar en sådan tematik och i förlängningen även verk som helt enkelt ”slog an” det queera i mig och som jag själv väljer att tolka med dessa glasögon… En personlig tolkning således.


Börjar min tur på Giardini där den schweiziska paviljongen visar Pauline Boudry och Renate Lorenz verk Moving Backwards. Med sitt uttalat queera konstnärskap känner jag mig direkt hemma i Boudry och Lorenz scenografi, en blandning av scen och nattklubb. En stor filminstallation verkar som scen där mer eller mindre queera kroppar tolkat begreppet ”moving backwards” ur ett koreografiskt perspektiv. Boudry och Lorenz menar att i en tid av backlash och tillbakagång överlever motståndet genom gester, kroppar, undergroundkultur… Gerillatekniker, inte alltid uppenbara, men desto mer effektiva med sitt lågmälda men enträgna motstånd.

I Spaniens paviljong hittar jag Itziar Okariz och Sergio Prego med verket Perforated by Itziar Okaritz and Sergio Prego. Okariz och Prego intresserar sig för kroppens plats i det offentliga rummet i förhållande till både språk och faktisk närvaro. Inte uttalat queert, men frågan om vilka kroppar som syns och har rätt att ta plats i det offentliga rummet knyter an till queer aktivism om något… Missa inte Okaritz video ur serien Peeing in private and public spaces där hon står och kissar rakt upp och ner i ösregnet!

Som grand old lady i förhållande till österrikisk konceptkonst och feministisk konstpraktik vill Renate Bertlmann i sitt projekt Discordo Ergo Sum (Jag håller inte med, alltså finns jag) peka på kroppens roll för ”vetande”, och plocka ned det rationella tänkandet ifrån dess plats på piedestalen. Klassisk i sitt feministiska tillvägagångssätt bjuder paviljongen på flera både vackra och oroande fotoverk där den kvinnliga kroppens erfarenhet är central. Inte lesbiskt i förhållande till konstnären men desto mer lesbisk till sitt bildspråk. Fastnar för hennes sensuella bröst-mot-bröst-bilder som egentligen inte föreställer bröst, utan ballonger… Och nej, jag har inte någon dirty mind, det ser verkligen ut som bröst.

De konstnärer som valts ut av Ralph Rugoff till den curerade utställningen visar verk både på Giardini och Arsenale. Ibland är det tydligt att konstnären är densamma, ibland får jag läsa mig till det… Först ut är den lesbiska konstnären Nicole Eisenman vars måleriska motiv är tydligt queera. Ingen egen lezbo-tolkning är således nödvändig. Eisenmans bjuder i sitt figurativa måleri på vardagliga scener, där små detaljer (Iphones etc.) förankrar målningarna i ett platsspecifikt ”nu” samtidigt som en konsthistoriskt bevandrad betraktare hittar referenser till historiskt måleri, exempelvis Courbet. Privata scener som blir politiska i sitt konstvarande enligt devisen ”det privata är politiskt”.

Förutom måleriet i Giardini bjuder utställningen i Arsenale på Eisenmans skulpturala arbete. Amorfa byster som kraschade monument, queera och sårbara i sin obestämbarhet. Vare sig de kommenterar bysten som symbol för makt, eller leker med tanken på att höja det vingklipptas status och visibilitet påminner de oss om hur både det maktfullkomliga och sköra ryms inom oss alla, kung som queer.

Om det är någon som till årets biennal får representera den lesbiska kampen så är det den Sydafrikanska konstnären Zanele Muholi. Meterstora svartvita självporträtt av Muholi pryder väggarna på Arsenale, och mindre mer intima porträtt kan beskådas i Giardini.

Intressant nog är inte det specifikt ”lesbiska” särdeles framträdande vad gäller formen. Betraktaren ställs inför kraftfulla bilder av person som i de stora porträtten möter din blick, och i de mindre undviker den. Det lesbiska infinner sig först då det konceptuella ramverket bakom projektet Somnyama Ngonyama, Hail the Dark Lioness (2012 –) blir känt. Tycker att tvisten är snygg, för lesbiskhet och begär har ju egentligen ingen form. Att skapa detta glapp mellan bild och ”kunskap” om bilden, öppnar snyggt för en känsla av begärets immaterialitet, ett begär som går utanför idén om hur ”en lesbisk ser ut”.

Det aktivistiska är centralt för Muholi, och hen vill hellre kallas ”visuell aktivist” än konstnär. Muholi är tidigare känd för projektet Faces and Phases (2006 –) där hen byggt upp ett arkiv av bilder på svarta Sydafrikanska lesbiska som ett sätt att låta lesbiskhet ta plats och bli synlig. Tragiskt nog blev hela Muholis arkiv nyligen stulet i ett inbrott, där inga andra värdesaker stals… Om något vittnar detta tragiska försök att få en stark lesbisk röst att tystna just om styrkan i hens projekt. Muholi har dock fler järn i elden, som medgrundare till ”Forum for the Empowerment of Women” och ”Inkanyiso”, en plattform för queer visuell aktivism.

Antagligen är det något med mina glasögon, men jag sugs in i Jill Mulleady’s både surrealistiska och figurativa måleri. Oroande scener, vackert och samtidigt läskig med en underström av våld. Och varför ser alla ut som flator? (Om jag nu ska generalisera och hålla mig till stereotypen i alla fall…)

Amerikanskan Martine Gutierrez är representerad med två fotoserien, den slicka modefotolika Body En Thrall på Arsenale, och den mer queert färgglada Demons i Giardini. Till en början förstår jag inte att bilderna är skapade av samma konstnär, men då det går upp för mig blir det tydligt vilken total ”one woman show” Martine Gutierrez bjuder oss på. Båda serierna är en del av totalverket Indigenous Woman Magazine, ett 146 sidor långt glossigt magasin där Gutierrez står bakom allt ifrån texter till styling, till modellande och fotograferande. Inbakad i fluffig glamour får vi följa Gutierrez ut på catwalken, men även in bakom kulisserna i hennes utforskande av sin identitet som trans och latina med rötter i landets ursprungsbefolkning.

Body En Thrall-seriens femmes fatales poserar med Kevin-aktiga plastmannekänger i någon typ av erotisk encounter à la Mario Testino. Jag blir mer förtjust i Demons-serien där Gutierrez iklär sig rollen av Tzitzimimeh – Aztekiska gudomar ifrån den prekoloniala tiden som i och med de spanska Conquistadorerna kom att benämnas som demoner. I mötet mellan Gutierrez två serier, där ett ”plastigt”, onaturligt ideal ställs emot det ”naturliga”, ”ursprungliga” kollapsar idén om ett linjärt subjekt och identitetens konstruerade teatralitet uppenbaras. Gutierrez menar att samhället pressar oss in i fasta mallar, men visar tydligt i sitt arbete hur sanningen är mer komplex än så. Genus, sexuell läggning eller etnicitet, verkligheten frodas i gråzonerna.

Inte alls queer på pappret, men i Jon Rafmans hypnotiska videoverk sugs betraktaren in i en värld där hybriditet och ständig omvandling är mer regel än undantag. Idag dras modernismens teknikpositiva utopier med en bitter eftersmak då vi sitter med facit vad gäller tidigare generationers blinda tro på teknikens under. I vårt senkapitalistiska tidevarv är framtidsvisionerna mer mörka än ljusa, miljöförstöring och genmanipulation skapar en osäkerhet vad gäller världen och människans framtid. Vad händer med ett ständigt normbrytande omvandlande i en dystopisk imaginär framtid?

Korakrit Arunanondchai, Alex Gvojic och Boychild träffades på konstmässan Art Basel Miami Beach för sex år sedan, och har sedan dess arbetat ihop i olika konstellationer. På Arsenale kan en ta del av Arunanondchais och Gvojics trekanaliga videoinstallation No history in a room filled with people with funny names 5 (2018), där även Boychild deltar i själva videon.

Ett Thailand i förändring är grundtemat för Korakrit Arunanondchais arbete. Tradition och traditionella trossystem mixas med miljöfrågor, politik och teknisk utveckling. Privata historier ställs mot samhällsskeenden. Liggandes på en saccosäck i mörkret, omgiven av en djungelliknande installation av grönt neon växlar min uppmärksamhet mellan de tre videoprojektionerna. Arunanondchais dementa morföräldrar mixas med efterspelet från räddningsaktionen av de 12 fotbollskillar som förra året fastnade i en thailändsk grotta och Boychild dansandes på klubb. Klubben och dansandets fokus på här och nu och den dementa hjärnans avsaknad av det som ligger utanför nuet ställs emot varandra, lika i stunden men väsensskilda till fråga om agens och vilja. Men vad styr vi över egentligen? Och vad händer med tiden när en sitter fast i en grotta? Vem låter vi styra över vår tid? Och vad händer när olika tidsrum måste mötas? Den gamla världens tid mot den nya? Din medfödda kropp och den kropp du valt?

Även i Danh Vos arbete ställs det privata i relation till historiska skeenden, en relation som kanaliseras av de specifika objekt Vo valt att arbeta med. Exempelvis använder sig konstnären av en äkta romersk staty som ”kastrerats” under de på romartiden följande kristna århundradena. Jag läser verket som en hint till Vos egen homosexualitet, och det grymma fördömande den kristna kyrkan ägnat/ägnar sig åt i förhållande till homosexualitet.

Kolonisatörerna och kyrkans roll i skapandet av ursprungsbefolkningen som ”den andra”, ”den avvikande” är något som återkommer i peruanske konstnären Christian Bendayans arbete, Trans Tropicalia (Fragments). Hur förhåller sig transpersoners utanförskap idag till det utanförskap som ursprungsbefolkningen drabbats (och fortfarande drabbas) av?


I samband med Venedigbiennalen produceras ett digert publikt program. Inom ramarna för årets tema, Meetings on Art, har ett performanceprogram samproducerats av Delfina Foundation och Venedigbiennalen med Arts Council England som beställare. Programmet visades bara under öppningsdagarna, men då i princip alla medverkande performanceartister på olika vis behandlade queera teman tänker jag att en liten presentation är på sin plats i alla fall. Några av performancekonstnärerna kommer även att medverka under biennalens sista dagar i november.

Boychild (som samarbetar med tidigare nämnda Korakrit Arunanondchai och Alex Gvojic) har en bakgrund inom drag-scenen i San Francisco, och det könsöverskridande är en integrerad del av Boychilds uttryck även om fokus i performanceverket Untitled Hand Dance (2019) ligger på handens roll som kroppens ”yttersta utpost” och förmedlare av känslor.

Fiktionen är central i Victoria Sins performanceverk (med Matteo Gemolo på flöjt). Genom drag och storytelling vill hen i verket If I had the words to tell you we wouldn’t be here now (2019) störa det normativa begärets till synes naturliga process. Genom att ikläda sig rollen som ”begärande queert objekt” iscensatt som en dialog mellan en primadonna och en flöjtspelare vill hen undersöka språkets och namngivandets roll i skapandet av våra tankar, av vad som kan tänkas, och i förlängningen anses möjligt.

Florence Peake och Eve Stainton är inte bara konstnärliga samarbetspartners utan även älskarinnor, vilket ligger till grund för deras både queera och lesbiska aktivism. Privat symbios ställs emot människans (symbiotiska) roll i förhållande till världen som ekosystem. I verket Apparition Apparition (2019) ställs den privata symbiosen emellan Peake och Stainton i förhållande till bland annat miljöförstöring. Vilket förhållande har vi egentligen till jorden, och vilken roll spelar kroppen och dess begär i förhållande till exempelvis miljöförstöring?

I verket Seeking After the Fully Grown Dancer *deep within* (2016-2018) undersöker Paul Maheke vad en “autentisk rörelse“ kan vara. Om kroppen är ett arkiv där samlade erfarenheter och minnen ligger till grund för identitet och fysiskt varande i världen, hur hittar en sin kropps autenticitet utanför normer och förutbestämda rörelsemönster?

Jag har säkert lyckats missa en drös av queera spår i det totala myllret av konstverk som Venedigbiennalen erbjuder, men jag väljer att se detta som något symptomatiskt för hur vi människor navigerar i tillvaron. Vad som slår an hos mig är en följd av att jag är just den jag är, med mina minnen, erfarenheter och begränsningar. Men om det är något jag ändå tror att just konsten förmår, så är det att öppna min blick för det som jag inte visste att jag letade efter…
Lägg till ny kommentar

Alla kommentarer granskas innan de publiceras.