En babydykes tacktal!


När jag lämnade den trånga, isolerande garderoben så förlorade jag även en slags säkerhet. Nu vet folk, and there’s no going back. Jag kom ut i mellanstadiet, först till nära vänner, och till slut så hade jag kommit ut till mer eller mindre alla. De som inte fick reda på det från mig, fick reda på det från någon annan. Fastän flera reagerade väl så ändrade ju inte det att en kände sig väldigt ensam ibland, speciellt när en knappt visste någon annan i sin skola som också var öppen med att de var HBTQ.


De som jag visste var HBTQ gick nästan alltid i nian, som hade under åren samlat upp modet och kommit ut. Jag idoliserade dem – jag såg upp till dem och ville så gärna hänga med dem, men hur skulle det egentligen ha sett ut om en 11-åring gick upp till en nia och sa, ”Hej! Jag är också gay! Ska vi snacka om våra delade erfarenheter av homofobi?”. 


Så jag stirrade på dem när de inte såg, försökte smyglyssna på deras konversationer och smålog varje gång personen sa något som inte var cisheteronormativt, nästan som om det vore en hemlighet vi båda visste om - som bara vi förstod. Nu säger jag inte att jag ej är tacksam för mina cishetero-kompisar som jag hade under tiden. De betydde och betyder fortfarande mycket för mig, och stöttade så väl som de kunde. Men jag kände mig fortfarande nästan lika instängd som jag gjorde inuti den trånga garderoben. Bara för att folk nu visste att jag var queer, så betydde det ju inte att jag kunde göra mycket med min ’nyfunna’ identitet. Jag ville kunna leva med min queerhet, men det försvårades genom att jag inte visste riktigt hur.


Under samma period fick jag en massa vänner genom ett Glee-evenemang, och vi bildade vår lilla egna facebookgrupp. Vi snackade om allt mellan himmel och jord, och flera av dem i gruppen var inte hetero eller cis. Jag hade aldrig upplevt något liknande. Plötsligt hade jag queera förebilder. Jag introducerades till Egalia (ett fritidshäng för hbtq-ungdomar i Stockholm), gick med i prideparaden, och började konsumera mer queer media. För första gången kunde jag känna mig lugn med att snacka om hur snygg en känd kvinna var, för jag visste att jag troligtvis inte skulle vara ensam om den åsikten. Vi kunde diskutera våra erfarenheter av vardagshomofobi och känna oss trygga. Hade jag en fråga kunde jag få flera olika svar, men jag kunde lita på att jag inte skulle behöva kompromissa min queerhet. Jag kände mig säker, omringad av vänner som förstod. Varje gång jag såg dem såg jag superhjältar med olika drömmar och idéer och känslor. Jag var bara tolv år gammal när jag träffade dem och de var ständiga påminnelser om att det fanns hopp för mig. Att jag skulle kunna vara queer OCH lycklig i vuxen ålder.


Skolan var fortfarande sjukt heteronormativ, men på grund av att jag fick den konstanta bekräftelsen om att det inte fanns något fel med mina icke-heteronormativa känslor och tankar, så var det lättare att hålla huvudet högt. Fick någon en konstig blick så visste den att den kunde snacka skit om den jäveln i timmar med oss. Hade en nära kompis sagt något homofobiskt så kunde en få hjälp med att formulera en bra counter-attack. Vi var där för varandra, för vi visste hur ensamt det kunde bli. Det handlade inte längre om att inte känna sig ensam, utan om att kunna normalisera sina egna upplevelser av omvärlden. Att kunna få råd från ett HBTQ-perspektiv, att kunna ventilera ut sin ångest över ett cisheteronormativt samhälle som vill att du ska hålla tyst.


I somras var jag på Lesbisk läger och i fem dagar så var den närmsta kontakten jag hade med en (troligtvis) straight cisperson när en kvinna kom för att klaga på att vår musik var för högljudd. Vi var normen, istället för den roliga birollen i amerikanska high school-serier. Varje dag så kunde jag få bekräftelse för mina queera upplevelser. ”Ni vet när...”, ”har ni någonsin...”, ”är det inte konstigt att...” kunde meningar börja med, och ofta såg en flera nicka. På natten låg jag i min säng och tänkte igenom dagen, och häpnades över hur jag var verkligen inte den enda som tänkt en speciell tanke. När jag lämnade lägret kände jag mig starkare i min identitet, och mindre ensam.


När en är ung kan världen kännas enorm, och ens sexualitet och könsidentitet kan kännas som en börda - och så var det för mig. Min sexualitet och könsidentitet var en börda som jag bar på varje dag, som jag inte visste vad jag skulle göra med. Den bördan ledde bara till att jag var rädd och nervös hela tiden. Men med vänner som visste exakt hur det kändes så blev det inte en börda längre. Min bisexualitet och förvirrande könsidentitet förtjänar inte att kallas för en börda när den gett mig en gemenskap med andra människor som har varit helt underbar. Vi har varandra och vi inspireras av varandra, och på grund av den samhörigheten så har jag vågat mer. Jag har blivit stoltare, och jag har blivit mindre ensam. Så tack alla ni som som funnits för mig. Tack för att ni har gjort mig starkare. Tack för att ni stått ut med alla mina konstiga frågor och funderingar. Jag ser upp till er och varje gång vi ses så påminner ni mig om att vi är starka, och att jag även inkluderas i det vi:et.
 

Bisexuell filmfanatiker med ett hjärta av kattguld.
Lägg till ny kommentar

Alla kommentarer granskas innan de publiceras.