Vänskap på distans

Hur träffades ni?
Olivia: En gemensam kompis trodde att vi skulle komma bra överens och tussade ihop oss på MSN, på den gamla goda tiden när MSN var stället där det hände - dvs. 2010.

Raquel: Olivia bodde på den tiden ute på landsbygden utanför Kristianstad och jag bodde i Uppsala. Vi hade träffat varandra IRL på Uppsala Pride flera år tidigare – det var ett jättekort möte av en slump nere på stan, men fint att ha som minne nu när vi blivit nära vänner.

Olivia: Eller hur! “I felt you in my legs before I even met you” för att citera Tegan and Sara på temat.

Vad fick det att utvecklas till vänskap sedan?
Olivia: Vi hade väl helt enkelt väldigt mycket gemensamt på många olika plan. Att vi båda var nykterister, språknördar och flator i småstäder till exempel. Utan inbördes ordning alltså.

Raquel: Jag minns att jag blev förälskad redan första gången som vi chattade med varandra på MSN, samtalet flöt på från första stund och jag liksom bara stormtrivdes och ville aldrig att samtalet skulle ta slut. Och så har jag känt sedan dess!

Olivia: Jag tycker att vi uttrycker oss på ganska liknande sätt. Så vi kommunicerar bra. Vad pratade vi om första gången? Säkert typ tysk grammatik.

Är det en viktig del av vänskapen tror ni?
Olivia: Den tyska grammatiken? Eller att kommunicera? Både och, lätt! Raquel, du sa en gång att (någon hade sagt att) en kan dela in relationer i sådana som är mer samtalsbaserade, och sådana som är mer upplevelsebaserade. Långa långa samtal, med eller utan internet som medium, är väldigt centrala i vår vänskap. Samtala är liksom det vi gör.

Raquel: När vi ses är en av våra favoritsysselsättningar att sitta uppe en hel natt, dricka te, äta kopiösa mängder smågodis och prata om livet. Gärna till klockan fem på morgonen om möjlighet finns.

Hur funkar det med en så samtalsbaserad vänskap, är det lättare eller svårare än med en upplevelsebaserad?
Olivia: I och med att det alltid har varit en distansvänskap har vi haft väldigt mycket övning i det ända sedan den började, så jag tycker inte att den är svår att hålla igång.

Raquel: Samtalsbaserade vänskaper är livsviktiga för mig. Jag behöver få tänka och reflektera tillsammans med andra, annars blir jag tokig.

Olivia: Ja, eller hur. Det är mycket mer sammanhållande för mig än relationer som primärt baseras på att en tillbringar tid på samma ställe, alltså typ skol- och universitetskompisar, träningsbekantskaper, etc.

Blir det någonsin ett problem att ni bor så långt isär?
Olivia: Jag skulle inte säga att det blir ett problem direkt. Det är klart att vi saknar varandra, och att det skulle vara fint att någon gång i framtiden ha en vardagsvänskap, men i och med att distans alltid varit default så är det nog mycket mindre jobbigt än om vi hade haft värsta skol-bästis-relationen i fler år och sedan flyttat isär.

Raquel: Vi skulle vara vänner om vi bodde i samma land/stad, och vi skulle göra exakt samma saker men vi skulle också cykla hem till varann oftare och laga mat å fuldansa i köket ihop oftare och gå på feministiska föreläsningar ihop oftare. Och det är klart att jag skulle önska alla dom sakerna! Men det finns också fantastiska fördelar med distansvänskaper. I och med att Olivia flyttade till Tyskland efter gymnasiet har jag fått åka dit många gånger till exempel. Pratat om livet under promenader på berg fulla av vinbuskar och fått ta del av tyska nyårstraditioner. Bara en sådan sak!


Olivia: Vi har ju hälsat på varandra på i princip alla platser/städer/lägenheter där vi bott. Jag tänker att det också är en viktig grej, eller en grej som ger mer närhet till vår distanskontakt också. Att vi kan säga namnen på folk vi gjort något med under dagen och den andra vet vem det är.

Raquel: Och vi ses varenda nyårsafton, trots att vi alltid bott i olika städer och sedermera i olika länder. Det är något jag är väldigt stolt över! En fin tradition. Nu har vi hunnit med många nyårsaftnar och de har sett olika ut: Bara vi två, vi två tillsammans med flickvänner, vi två tillsammans med flickvänner och vänner - i Skåne, Uppsala, Göteborg och Freiburg.

Har er vänskap förändrats genom åren?
Raquel: Jag känner både att vår vänskap har blivit djupare och bredare, samtidigt som jag känner att vår vänskap är precis så bra och självklar som den alltid har varit. När jag var hemma hos Olivia frågade hon mig plötsligt, apropå ingenting när vi stod i köket: ”Raquel, känner du dig älskad och förstådd?” Och ja, precis så! Jag känner mig älskad och förstådd när jag är med Olivia! Jag får fler skrattattacker varje dag än vad jag får på en månad hemma och jag får vara normen för en sekund. Som flata, som feminist, som nykterist, som språknörd, som lantis-i-själen (vi är båda uppvuxna i hus ute på landet). Det är så jävla fint. Och viktigt för mig. I våra senaste mejl till varandra enades vi om att vår vänskap är ett uttalat feministiskt och lesbiskt sammanhang och det är så himla viktigt och tryggt. Vår vänskap är ett tryggt rum.

Olivia: För mig är det också en sjukt viktig, vacker och definierande aspekt av vår vänskap. Det är någonting väldigt förenande. En skulle ju kunna se det som att det bara är en intresseöverlappning bland andra, en gemensam ideologi, men det blir liksom så mycket större och mer grundläggande än så.

Raquel: Jag tror att det är livsviktigt att ha nära relationer där man får komma hem, knäppa upp jeansen och slänga sig på soffan (ibland bara metaforiskt, ibland också på riktigt!). Så känns det att komma hem efter en lång dag ute i världen och få skypea med Olivia, eller läsa ett långt mejl från Olivia där hon skriver om hur det känns att vara enda homot i klassrummet eller om att kyssa en snygg tjej på spårvagnen. Det är liksom ‘Här behöver jag inte förklara mig, förminska eller förenkla något av det jag är’. Det är bara att komma hem, dra av behån, knäppa upp jeansen, slänga sig på soffan och ha det gött.

Olivia: Och nu vill jag inte tala för dig, Raquel, men jag tänker att just det blir ännu större när en inte kommer ut för sig själv förrän relativt sent? Eller "sent", det är ju väldigt relativt i det här sammanhanget, men jag kom ju ut på högstadiet, och du kom ut sista året på gymnasiet, så du var lite senare. Att gå från "den här delen av mig vågar jag inte visa eller kännas vid eller ens erkänna för mig själv" till att ha en vänskap där samma del av en är någonting en drar upp och brer ut och skrattar åt och firar?

Raquel: Ja, det är otroligt förlösande! Jag lider av kronisk lesbisk tourettes, och det är något helt fantastiskt fint att få dela det med andra lesbiska. Heteron kan ibland bli lite rädda och förvirrade av det. Det är också fantastiskt storslaget och livsviktigt för mig att få ta del av Olivias kärleksrelationer. Det får mig att känna mig bekräftad ända in i själen. Lesbisk kärlek är. Den är. Det är inte bara något jag ”hittat på” (vilket till och med den mest luttrade flatan ibland kan få för sig efter en lång hård dag ute i patriarkatet och heteronormen) utan den är lika självklart som att andas. Det är alla andra som är galna, inte jag. Typ så.

Har ni något minne från er vänskap av något som fick er att känna “Den här vänskapen kommer hålla länge”?
Olivia: Hmmm, svårt. Har tänkt det så ofta! Men kanske den första av våra nyårsaftnar som vi tillbringade tillsammans. Jag tror att det var första gången Raquel träffade min dåvarande flickvän, och det liksom tydliggjorde hur lång och djup och bred vår vänskap var, att se varandra i de här andra relationerna som också var väldigt viktiga och djupa och omfattande, och samtidigt minnas varandra utan dem - före dem. Just då kanske jag inte tänkte att det skulle komma att finnas ett efter dem (det gör en ju inte alltid mitt i en lång kärleksrelation) men om jag hade gjort det så hade jag varit säker på att jag och Raquel skulle finnas som en enhet efteråt också.

Raquel: Jag tänker spontant på när jag precis hade gjort slut med min flickvän och var i färd med att möblera om hela mitt liv. Olivia skrev i ett mejl att hon ville höra av sig och fråga hur jag mådde, för i framtiden ville hon inte se tillbaka på den här stunden och tänka att hon inte hörde av sig när jag precis gjort slut och var i färd med att möblera om mitt liv. Jag fick det mejlet när jag satt på tåget på väg mot något nytt. Det var väldigt fint. På väg mot ett nytt liv men med världens bästa lesbiska systerskap nerpackat i ryggsäcken.

En avig liten Hufflepufflare. Medlem i redaktionsgruppen
Lägg till ny kommentar

Alla kommentarer granskas innan de publiceras.